Tisdag, 30 januari

– Ska vi inte äta ute idag istället, frågade mannen mig när jag ringde hem för att kolla vad vi skulle äta till middag. Jag lät svaret dröja och tydligen i mannens tycke en aning för länge.
– Bestäm dig fort, så att jag vet om jag ska skala potatis eller inte.
– Ok. Vi äter ute, svarade jag innan jag ens hunnit tänka efter om jag ville det eller inte. Var väl egentligen lite trött efter en hektiskt dag på jobbet.
En halvtimme senare satt vi vid ett dukat bord med mat på tallrikar framför oss. Bordsgrannar med ett gäng glada gubbar, en brokig skara av män i övre medelåldern, den ene vältaligare än den andre. Och oj, vad informerade vi blev om saker som jag kände att vi inte behövde veta så mycket om. En av dem,  en gammal pensionerad styrman minsann, bjöd på godbitar ur sitt liv så att det stod det härliga till. Ja, ni fattar. Och om ni inte fattar så kan jag berätta att det handlade om vin, kvinnor och sång. Och följden därav blev sjukdomar med behandlingar som sedan resulterade i bland annat dålig sperma. Och så vidare, och så vidare …

/Bon appétit!

Onsdag, 17 januari

Som åskådare till sitt eget liv har hon stått passivt iakttagande. Den hon en gång var har glidit iväg och kvar är det som återstår. Att inte välja har också varit ett val. Den insikten smärtar. Det som blivit blev inte det hon tänkt. Tiden går, obarmhärtigt, tick tack, tick tack … Kanske det om något skulle kunna vara till hennes fördel nu. Tidspress får henne att bli effektiv och fokuserad. Hon sträcker på sig och låter blicken svepa över rummet en sista gång, öppnar dörren och utan minsta tvekan kliver hon sedan över tröskeln. Hennes doft dröjer sig kvar men snart finns där inget mer som kan minna om henne.