Tisdag, 30 januari

– Ska vi inte äta ute idag istället, frågade mannen mig när jag ringde hem för att kolla vad vi skulle äta till middag. Jag lät svaret dröja och tydligen i mannens tycke en aning för länge.
– Bestäm dig fort, så att jag vet om jag ska skala potatis eller inte.
– Ok. Vi äter ute, svarade jag innan jag ens hunnit tänka efter om jag ville det eller inte. Var väl egentligen lite trött efter en hektiskt dag på jobbet.
En halvtimme senare satt vi vid ett dukat bord med mat på tallrikar framför oss. Bordsgrannar med ett gäng glada gubbar, en brokig skara av män i övre medelåldern, den ene vältaligare än den andre. Och oj, vad informerade vi blev om saker som jag kände att vi inte behövde veta så mycket om. En av dem,  en gammal pensionerad styrman minsann, bjöd på godbitar ur sitt liv så att det stod det härliga till. Ja, ni fattar. Och om ni inte fattar så kan jag berätta att det handlade om vin, kvinnor och sång. Och följden därav blev sjukdomar med behandlingar som sedan resulterade i bland annat dålig sperma. Och så vidare, och så vidare …

/Bon appétit!

Fredag, 29 december

Min sista semesterdag för denna julledighet har nu snart passerat och den har jag dessutom ägnat åt att fixa och städa här hemma. Det känns i ryggen nu men det kändes ändå gott att ha gjort det färdigt tills CK kom hem från jobbet idag. Han ställde sig och tittade frågande på mig och undrade vad han nu skulle göra när han kommit hem. Rutinernas mästare, det är mannen jag är gift med. Jag sa åt honom att bara försöka njuta av att helgen nu låg framför oss och att han säkert, om han vill, kan få ta fram dammsugaren imorgon igen. Ja, det blir så när man har en långhårig schäfer i familjen som släpar in både grus och gräs. Men det är smällar man får ta. All den glädje och kärlek han ger oss överväger vida det där med städandet.

Och apropå smällar så hoppas jag att det ska bli någorlunda lugnt här i vårt område till helgen. Häromdagen höll vi nämligen på att få en raket på oss, Lille M och jag, och jag kan väl säga som så att jag skrädde inte orden direkt när jag lät min stämma bli hörd. Jag kan om jag vill bli verbalt högljudd vilket jag vanligtvis inte brukar vilja bli, men jäklar i min lilla låda vad jag tog i. Jag blev nästan lite rädd för mig själv. Men sedan har det faktiskt varit smällfritt här i radhusområdet. Vi får väl se om det håller sig så.

Fredag, 22 december

– Jag tror att vi ska ta och visa ungarna våra gamla inspelade familjevideofilmer nu när de kommer hem till jul. Vad tror du om det, gumman? Så sa han häromdagen, mannen till sin hustru, och hon nickade entusiastiskt samtidigt som hon stilla undrade hur det egentligen skulle gå till. Videobandspelaren var ju sedan länge borta och filmerna hade hon ingen aning om var de kunde tänkas vara. Kanske någonstans på vinden.

– Visst, svarade hon lite hummande, och tänkte att det förhoppningsvis skulle falla på videobandspelarens frånvaro. När hon kom hem idag stod det en sådan i en kasse i hallen. Nu är det tydligen upp till henne att se till att få fram filmerna.