Torsdag, 15 februari

Den nya sängen har kommit och är nu monterad och klar för första natten att sova i. Jag provlåg den faktiskt redan i eftermiddag och slumrade till i en halvtimma. Vi klickade direkt, sängen och jag, vilket gör att jag känner mig helnöjd över inköpet. Dyr var den visserligen men säljaren påstod att den ska hålla i tjugofem år. Nästa gång det är dags att köpa ny säng är jag alltså närmare åttio år. (Det blev en konstig tanke. Jag tycker att vi lämnar den snabbt.) Det finns egentligen bara en enda nackdel med sängen så som jag kan se det nu och det är att har man väl lagt sig i den vill man inte gå upp.

Tisdag, 30 januari

– Ska vi inte äta ute idag istället, frågade mannen mig när jag ringde hem för att kolla vad vi skulle äta till middag. Jag lät svaret dröja och tydligen i mannens tycke en aning för länge.
– Bestäm dig fort, så att jag vet om jag ska skala potatis eller inte.
– Ok. Vi äter ute, svarade jag innan jag ens hunnit tänka efter om jag ville det eller inte. Var väl egentligen lite trött efter en hektiskt dag på jobbet.
En halvtimme senare satt vi vid ett dukat bord med mat på tallrikar framför oss. Bordsgrannar med ett gäng glada gubbar, en brokig skara av män i övre medelåldern, den ene vältaligare än den andre. Och oj, vad informerade vi blev om saker som jag kände att vi inte behövde veta så mycket om. En av dem,  en gammal pensionerad styrman minsann, bjöd på godbitar ur sitt liv så att det stod det härliga till. Ja, ni fattar. Och om ni inte fattar så kan jag berätta att det handlade om vin, kvinnor och sång. Och följden därav blev sjukdomar med behandlingar som sedan resulterade i bland annat dålig sperma. Och så vidare, och så vidare …

/Bon appétit!

Onsdag, 3 januari

Så var det som vanligt igen då. Tillbaka på kontoret med brev, mejl och pappershögar att plöja igenom. Så blir det när det inte finns någon som ”tar över” då jag är ledig. Det är ok. Jag är van och jag fixar det. Men idag går jag här hemma och funderar på en kommentar jag fick igår. En kommentar som säkert inte var illa menad men som tyvärr satte sig. Under hösten blev min arbetssituation alltmer pressad och jag insåg att det inte skulle gå väl om inte jag sa ifrån. När jag väl gjorde det ställde sig vissa frågande till hur jag verkligen hade klarat allt som jag gjort på den deltidstjänst jag har. Den frågan har väl jag också ställt mig. Jag har ju fått jobbet gjort, men till vilket pris kan man kanske undra. Det kom till ett möte och de chefer som anställts under hösten blev tillsagda att ta på sig de arbetsuppgifter som de ska ha ansvar över och dessutom uppbär lön för. Det skulle naturligtvis inte ligga på mig, sade de. Mmm … Eller hur. Nu får jag frågor om jag känner att arbetsbördan lättat. Jag svarar att det kanske är lite tidigt att utvärdera det. Och igår kom alltså den där kommentaren som skaver nu. Någon undrade om jag överhuvudtaget hade några arbetsuppgifter alls kvar att syssla med. Det sas visserligen i skämtsam ton, och säkert känner sig denna person lite pressad själv nu, men jag tyckte faktiskt inte att det var lustigt alls.

Nej, jag behöver ta tag i mitt arbetsliv och komma på vad jag vill göra när jag blir stor. Men klockan tickar och vem vill anställa en medelålders kvinna som endast orkar arbeta deltid? Och ja, det är stor risk att jag suddar detta inlägg sedan. Men just nu behöver jag verkligen få ur mig det här någonstans.

Söndag, 31 december

Det är årets sista dag och som vanligt infinner sig då en liten känsla av vemod i mig. Det här med nyårsfirande. Det är helt enkelt inte min grej. Inte ens den dyrbara Champagnen vi skålar i vid midnatt är jag speciellt mycket för. Den jag endast smuttar på och sedan smusslar ut och häller ner i vasken när ingen ser. Jag skulle faktiskt mycket väl kunna tänka mig att sitta hemma i min soffhörna och bara ta det lugnt. Läsa en stund ur en god bok. Filosofera i lugn och ro över det gångna året och förväntansfullt undra vad det nya komma kan bära med sig. Kanske titta på en mysig film. Vara vaken till tolvslaget och sedan gå och lägga mig. Nej, jag är inte mycket för att fira nyår som sagt och har nog egentligen aldrig varit det. För att inte tala om eländet med alla nyårsfyrverkerier. Förbjud skiten! Det är min åsikt om spektaklet. Nu blev väl jag en riktig dysterkvist. Det kanske är tur att det inte är så många som hittat till min blogg.

Men visst ska här firas nyår. Jag vet ju att det kommer att bli roligt när jag väl sitter där med vännerna och äter god mat och umgås. Det är bara den här känslan som spökar för mig, som alltid denna dag.

Onsdag, 27 december

Här har inte skrivits alls under de senaste dagarna. Julfirande med barn och deras respektive har prioriterats. Höjdpunkten var naturligtvis att få umgås med det lilla barnbarnet som dessutom under vistelsen hos mormor och morfar bestämde sig för att börja gå. Precis som när hon började att krypa. Det är något alldeles speciellt att få vara med om det. Som mormor kan jag sitta hur länge som helst och bara se på henne när hon tultar omkring, sätter sig på rumpan ibland och ser förvånad ut, och så upp igen. Nej, det blev inget skrivande och det är som det ska. Var sak har sin tid. Men imorgon. Då …

Onsdag, 13 december

Så mörk är natten i midvintertid och här sitter jag i mörkret i soffhörnan och tar igen mig efter en trevlig kväll med julbord och uppvaktning av ett antal ”25-åringar”. Jag borde egentligen gå och lägga mig då jag ska upp tidigt imorgon bitti men känner att jag är alldeles för uppskruvad för att kunna sova. Jag tror att jag sitter här ett litet tag till, smälter alla intryck och samlar mina tankar.