Fredag, 9 februari

Han är trött, Lille M. Sover mycket mer än vad han brukar göra. Sprallar till och busar lite ibland när han märker att vi ser på honom med orolig blick men lägger sig sedan trött ner och suckar ljudligt. Ju mer jag tänker på det som hände den där fredagseftermiddagen för två veckor sedan desto mer inser jag att vår tid tillsammans är begränsad. Det gäller verkligen att ta vara på tiden nu, och varandra.

Inte vet jag varför jag skriver om detta här. Kanske för att motbevisa för mig själv att jag har fel. Att jag ska läsa det här inlägget om flera år och med Lille M fortfarande liggande vid mina fötter som vanligt. Och hur var det nu med det där att gå och oroa sig för att saker ska hända. Ganska onödigt då 90 % av all oro sägs vara oberättigad.

Måndag, 18 december

Igår när vi vaknade och vid tidig morgon tittade ut genom våra fönster var hela världen gnistrande vit trots morgonmörker. När dagen sedan grydde så visade himlen sig i sin skarpaste blåa ton och solen sken som en sol ska göra när den inte har några moln att kämpa mot. Minusgrader gjorde att det knastrade om oss när vi sedan gick en förmiddagspromenad, Lilla M och jag, och vi mötte på många fler söndagsflanörer än vi vanligtvis brukar. Alla log vi vänligt mot varandra och några utropade sin glädje över det vackra vädret. Det händer något med människor när naturen visar upp sig i sin allra vackraste vinterskrud.