Måndag, 26 februari

Lille M har börjat att halta igen och det är inte bra. Inte bra alls. Det händer lite för ofta nu och jag är orolig för att det snart inte är hållbart, eller försvarbart, att låta honom ha det så här. Redan nu står han på en smärtstillande dos varje dag för sin artros och nu får vi öka på den ännu mer i detta akuta skeende och hoppas på att det ska hjälpa honom som det har gjort förut i liknande situationer. Snart ska vi gå kvällspromenaden. Vi får gå sakta och endast en runda runt kvarteret. Har han bara gått en stund brukar haltandet avta men det är svårt att veta var man ska dra gränsen så att han inte belastar för mycket. I mars fyller han åtta år och det är väl ingen ålder på en hund kanske någon tänker, men jo, på en så pass stor hund som vår Lille M så är det faktiskt det. Men jag ska inte gå händelserna i förväg och måla f-n på väggen. Vi tar en dag i taget och håller tummar och klor för att det ska ordna upp sig även denna gång.

Idag är jag trött. Hämtade hem mamma med väninnor i natt. De kom hem från en teaterresa med buss och blev avställda vid vårt Resecentrum. Tänk att när väl tiden för att hämta hem ungdomar som springer ute på nätterna är över så är det dags för en ny era, nu är det tid att hämta hem mammor som springer ute och ränner på nätterna istället. Nej, skämt åsido. Hon har faktiskt inte ens bett om det men precis som med barnen så vill jag inte att hon ska gå ensam hem i natten. Jag har nog varit och är fortfarande lite överbeskyddande men det må så vara då. Ikväll blir det läggdags tidigt i alla fall.

Fredag, 9 februari

Han är trött, Lille M. Sover mycket mer än vad han brukar göra. Sprallar till och busar lite ibland när han märker att vi ser på honom med orolig blick men lägger sig sedan trött ner och suckar ljudligt. Ju mer jag tänker på det som hände den där fredagseftermiddagen för två veckor sedan desto mer inser jag att vår tid tillsammans är begränsad. Det gäller verkligen att ta vara på tiden nu, och varandra.

Inte vet jag varför jag skriver om detta här. Kanske för att motbevisa för mig själv att jag har fel. Att jag ska läsa det här inlägget om flera år och med Lille M fortfarande liggande vid mina fötter som vanligt. Och hur var det nu med det där att gå och oroa sig för att saker ska hända. Ganska onödigt då 90 % av all oro sägs vara oberättigad.

Måndag, 18 december

Igår när vi vaknade och vid tidig morgon tittade ut genom våra fönster var hela världen gnistrande vit trots morgonmörker. När dagen sedan grydde så visade himlen sig i sin skarpaste blåa ton och solen sken som en sol ska göra när den inte har några moln att kämpa mot. Minusgrader gjorde att det knastrade om oss när vi sedan gick en förmiddagspromenad, Lilla M och jag, och vi mötte på många fler söndagsflanörer än vi vanligtvis brukar. Alla log vi vänligt mot varandra och några utropade sin glädje över det vackra vädret. Det händer något med människor när naturen visar upp sig i sin allra vackraste vinterskrud.