Måndag, 9 april

Jag har gått med en mindre angenäm känsla inom mig i ett par dagar, något skaver. Jag har kommit fram till att det är för att jag är irriterad på mig själv då jag faktiskt tillåtit mig att ta åt mig och påverkas av andras tråkiga beteende. Jag har gnällt och jag använde mig av bloggen här, vilket i och för sig kändes bra just för stunden, och skrev några inlägg för att avreagera mig. Dem har jag raderat nu. Jag vill inte vara en person som är gnällig. Jag är inte den som gnäller. Punkt.

PS. Någon från Kina verkar ha intresse av att kika in här då och då. Hmm … Intressant.

Söndag, 31 december

Det är årets sista dag och som vanligt infinner sig då en liten känsla av vemod i mig. Det här med nyårsfirande. Det är helt enkelt inte min grej. Inte ens den dyrbara Champagnen vi skålar i vid midnatt är jag speciellt mycket för. Den jag endast smuttar på och sedan smusslar ut och häller ner i vasken när ingen ser. Jag skulle faktiskt mycket väl kunna tänka mig att sitta hemma i min soffhörna och bara ta det lugnt. Läsa en stund ur en god bok. Filosofera i lugn och ro över det gångna året och förväntansfullt undra vad det nya komma kan bära med sig. Kanske titta på en mysig film. Vara vaken till tolvslaget och sedan gå och lägga mig. Nej, jag är inte mycket för att fira nyår som sagt och har nog egentligen aldrig varit det. För att inte tala om eländet med alla nyårsfyrverkerier. Förbjud skiten! Det är min åsikt om spektaklet. Nu blev väl jag en riktig dysterkvist. Det kanske är tur att det inte är så många som hittat till min blogg.

Men visst ska här firas nyår. Jag vet ju att det kommer att bli roligt när jag väl sitter där med vännerna och äter god mat och umgås. Det är bara den här känslan som spökar för mig, som alltid denna dag.

Fredag, 24 november

»Det ser normalt ut.« Så sa han, röntgenläkaren som gjorde ultraljudet på mig, och lämnade rummet lika snabbt som han kom in i det. Jag tror faktiskt att det, förutom att han artigt presenterade sig när han kom fram till mig där jag låg på en brits i ett rum utan fönster, var det enda han sade. Men det gjorde mig ingenting för lyckan bubblade ändå inom mig av de få orden. När sköterskan efteråt kom in och sa till mig att klä på mig igen höll jag på att göra en ”highfive” med henne. Dock stillade jag mig då jag insåg att hon nog inte riktigt var av den typen som gör sådana gester. Kanske inte jag heller för den delen. Och jag ska väl inte ropa ”hej” riktigt än för ännu vet vi inte vad det är som inte är som det ska vara. Men nu kan vi i alla fall avskriva att det skulle vara något fel på min aorta.

»HighFive, på det!«

Tisdag, 21 november

För några dagar sedan gick jag igenom en privat gömma, en enkel låda av plåt, där jag förvarar en del viktiga papper och för mig andra värdefulla ting. Jag hittade då en liten papperslapp med lösenordet till denna blogg och jag blev så glad när det visade sig att jag kunde logga in utan några som helst problem.

Det måste ju betyda något, tänkte jag, och kände som en förnimmelse av att vara hemma. Det är visserligen ett bra tag sedan jag använde mig av denna blogg hos WP, åtta år för att vara exakt, och mycket har jag glömt av när det gäller finesserna här men det är väl inte värre än att jag lär mig det igen. Jag flyttar hit.

Tillbaka på ruta ett, alltså.