Måndag, 26 mars

Dagen idag är en sorgsen dag. Först fick jag det ledsamma beskedet om att dottern och hennes familjs fina hund är mycket mer sjuk än vad man trott och att han snart ska få somna in. Sedan fick jag höra nyheten på radion om att Jerry Williams är död. Han var den första artist jag såg uppträda live. Jag var då endast tio år gammal och hans musik har sedan dess haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Ja, det är minsann en sorglig dag idag. ❤️

Måndag, 26 februari

Lille M har börjat att halta igen och det är inte bra. Inte bra alls. Det händer lite för ofta nu och jag är orolig för att det snart inte är hållbart, eller försvarbart, att låta honom ha det så här. Redan nu står han på en smärtstillande dos varje dag för sin artros och nu får vi öka på den ännu mer i detta akuta skeende och hoppas på att det ska hjälpa honom som det har gjort förut i liknande situationer. Snart ska vi gå kvällspromenaden. Vi får gå sakta och endast en runda runt kvarteret. Har han bara gått en stund brukar haltandet avta men det är svårt att veta var man ska dra gränsen så att han inte belastar för mycket. I mars fyller han åtta år och det är väl ingen ålder på en hund kanske någon tänker, men jo, på en så pass stor hund som vår Lille M så är det faktiskt det. Men jag ska inte gå händelserna i förväg och måla f-n på väggen. Vi tar en dag i taget och håller tummar och klor för att det ska ordna upp sig även denna gång.

Idag är jag trött. Hämtade hem mamma med väninnor i natt. De kom hem från en teaterresa med buss och blev avställda vid vårt Resecentrum. Tänk att när väl tiden för att hämta hem ungdomar som springer ute på nätterna är över så är det dags för en ny era, nu är det tid att hämta hem mammor som springer ute och ränner på nätterna istället. Nej, skämt åsido. Hon har faktiskt inte ens bett om det men precis som med barnen så vill jag inte att hon ska gå ensam hem i natten. Jag har nog varit och är fortfarande lite överbeskyddande men det må så vara då. Ikväll blir det läggdags tidigt i alla fall.

Torsdag, 15 februari

Den nya sängen har kommit och är nu monterad och klar för första natten att sova i. Jag provlåg den faktiskt redan i eftermiddag och slumrade till i en halvtimma. Vi klickade direkt, sängen och jag, vilket gör att jag känner mig helnöjd över inköpet. Dyr var den visserligen men säljaren påstod att den ska hålla i tjugofem år. Nästa gång det är dags att köpa ny säng är jag alltså närmare åttio år. (Det blev en konstig tanke. Jag tycker att vi lämnar den snabbt.) Det finns egentligen bara en enda nackdel med sängen så som jag kan se det nu och det är att har man väl lagt sig i den vill man inte gå upp.

Tisdag, 30 januari

– Ska vi inte äta ute idag istället, frågade mannen mig när jag ringde hem för att kolla vad vi skulle äta till middag. Jag lät svaret dröja och tydligen i mannens tycke en aning för länge.
– Bestäm dig fort, så att jag vet om jag ska skala potatis eller inte.
– Ok. Vi äter ute, svarade jag innan jag ens hunnit tänka efter om jag ville det eller inte. Var väl egentligen lite trött efter en hektiskt dag på jobbet.
En halvtimme senare satt vi vid ett dukat bord med mat på tallrikar framför oss. Bordsgrannar med ett gäng glada gubbar, en brokig skara av män i övre medelåldern, den ene vältaligare än den andre. Och oj, vad informerade vi blev om saker som jag kände att vi inte behövde veta så mycket om. En av dem,  en gammal pensionerad styrman minsann, bjöd på godbitar ur sitt liv så att det stod det härliga till. Ja, ni fattar. Och om ni inte fattar så kan jag berätta att det handlade om vin, kvinnor och sång. Och följden därav blev sjukdomar med behandlingar som sedan resulterade i bland annat dålig sperma. Och så vidare, och så vidare …

/Bon appétit!

Söndag, 31 december

Det är årets sista dag och som vanligt infinner sig då en liten känsla av vemod i mig. Det här med nyårsfirande. Det är helt enkelt inte min grej. Inte ens den dyrbara Champagnen vi skålar i vid midnatt är jag speciellt mycket för. Den jag endast smuttar på och sedan smusslar ut och häller ner i vasken när ingen ser. Jag skulle faktiskt mycket väl kunna tänka mig att sitta hemma i min soffhörna och bara ta det lugnt. Läsa en stund ur en god bok. Filosofera i lugn och ro över det gångna året och förväntansfullt undra vad det nya komma kan bära med sig. Kanske titta på en mysig film. Vara vaken till tolvslaget och sedan gå och lägga mig. Nej, jag är inte mycket för att fira nyår som sagt och har nog egentligen aldrig varit det. För att inte tala om eländet med alla nyårsfyrverkerier. Förbjud skiten! Det är min åsikt om spektaklet. Nu blev väl jag en riktig dysterkvist. Det kanske är tur att det inte är så många som hittat till min blogg.

Men visst ska här firas nyår. Jag vet ju att det kommer att bli roligt när jag väl sitter där med vännerna och äter god mat och umgås. Det är bara den här känslan som spökar för mig, som alltid denna dag.

Onsdag, 27 december

Här har inte skrivits alls under de senaste dagarna. Julfirande med barn och deras respektive har prioriterats. Höjdpunkten var naturligtvis att få umgås med det lilla barnbarnet som dessutom under vistelsen hos mormor och morfar bestämde sig för att börja gå. Precis som när hon började att krypa. Det är något alldeles speciellt att få vara med om det. Som mormor kan jag sitta hur länge som helst och bara se på henne när hon tultar omkring, sätter sig på rumpan ibland och ser förvånad ut, och så upp igen. Nej, det blev inget skrivande och det är som det ska. Var sak har sin tid. Men imorgon. Då …