Fredag, 5 januari

Jag läser fortfarande ur Stephen Kings ”Att skriva; en hantverkares memoarer” och jag måste bara säga en sak till er som gillar att skriva och som läser det här och som inte har läst boken. Gör’t! Då var det sagt och mer behöver egentligen inte tilläggas.

Nu ska hunden ut och sedan ska administratören koppla på sin administrativa sida. När jag sedan kopplat bort den igen kommer jag att komma hem till ett nystädat hus. Tomtarna och granen får stå kvar i några dagar till. Konstigt, för en gång skull är jag inte riktigt så mätt på jul som jag brukar vara vid den här tiden. Det kan en ju fundera över vad det beror på. Eller inte.

Torsdag, 4 januari

Jag drog igång med mindfulness igår kväll. Ett tag var jag väldigt flitig med det men så prioriterade jag bort det för annat, för att jag inte hann. Det var dumt. Jag känner ju att jag behöver det där vilsamma och ska inte missunna mig sånt jag mår bra av. Jag ska göra mig av med det där som inte fungerar och istället fokusera på det i livet som är bra. Ja, jag behöver mer av sådant tänk. Nu får det vara slutgnällt.

Onsdag, 3 januari

Så var det som vanligt igen då. Tillbaka på kontoret med brev, mejl och pappershögar att plöja igenom. Så blir det när det inte finns någon som ”tar över” då jag är ledig. Det är ok. Jag är van och jag fixar det. Men idag går jag här hemma och funderar på en kommentar jag fick igår. En kommentar som säkert inte var illa menad men som tyvärr satte sig. Under hösten blev min arbetssituation alltmer pressad och jag insåg att det inte skulle gå väl om inte jag sa ifrån. När jag väl gjorde det ställde sig vissa frågande till hur jag verkligen hade klarat allt som jag gjort på den deltidstjänst jag har. Den frågan har väl jag också ställt mig. Jag har ju fått jobbet gjort, men till vilket pris kan man kanske undra. Det kom till ett möte och de chefer som anställts under hösten blev tillsagda att ta på sig de arbetsuppgifter som de ska ha ansvar över och dessutom uppbär lön för. Det skulle naturligtvis inte ligga på mig, sade de. Mmm … Eller hur. Nu får jag frågor om jag känner att arbetsbördan lättat. Jag svarar att det kanske är lite tidigt att utvärdera det. Och igår kom alltså den där kommentaren som skaver nu. Någon undrade om jag överhuvudtaget hade några arbetsuppgifter alls kvar att syssla med. Det sas visserligen i skämtsam ton, och säkert känner sig denna person lite pressad själv nu, men jag tyckte faktiskt inte att det var lustigt alls.

Nej, jag behöver ta tag i mitt arbetsliv och komma på vad jag vill göra när jag blir stor. Men klockan tickar och vem vill anställa en medelålders kvinna som endast orkar arbeta deltid? Och ja, det är stor risk att jag suddar detta inlägg sedan. Men just nu behöver jag verkligen få ur mig det här någonstans.

Onsdag, 13 december

Så mörk är natten i midvintertid och här sitter jag i mörkret i soffhörnan och tar igen mig efter en trevlig kväll med julbord och uppvaktning av ett antal ”25-åringar”. Jag borde egentligen gå och lägga mig då jag ska upp tidigt imorgon bitti men känner att jag är alldeles för uppskruvad för att kunna sova. Jag tror att jag sitter här ett litet tag till, smälter alla intryck och samlar mina tankar.

Tisdag, 28 november

»Du ser pigg ut idag, Anna.« Det var en kollega till mig som tidigare idag yttrade de orden, och så lade hon till något om att hon noterat det direkt när hon såg att jag kom gående emot henne i morse. Och när hon sade det så, ja, jag insåg då att jag faktiskt känner mig mer stärkt än vanligt. Tänk att det kan göra så mycket bara att få ur sig ”det där som trycker”. Nu låter det kanske som om jag har skällt ut någon men så är det inte alls. Jag har bara talat ut om det som varit och att det inte längre är hållbart att fortsätta på detta vis. Ingenting har egentligen hänt efter det men jag känner ändå en lättnad inom mig. Fast om någon nu skulle tro att jag tänker låta det bero med bara det, då tror någon fel.