Lördag, 9 december

Sakta sänker sig skymningen och jag sitter vid köksbordet med tända ljus och njuter av denna stilla stund. Har ätit en måltid för mig själv och lyssnat på vacker klassisk musik, just nu Glucks ”Dance of the blessed spirits”. Den kan jag varmt rekommendera. Snart ska jag ta en kopp kaffe på maten och sedan blir det lite fix med disk. Därefter kommer dagens höjdpunkt. En stund i skrivhörnan. Ett utkast har börjat ta sin form och äntligen känner jag mig stärkt i tanken. Jag skriver.

Uppdatering:
Nu är timmen sen och jag kunde nyligen se på Landvetters flygplats hemsida att flyget med sonen och hans flickvän har landat. Bilderna de skickat mig från sin lillsemester i London utstrålar nyförälskelse och jag är så glad för deras skull. CK är på plats för att hämta hem dem. Det har varnats för halt väglag och jag hoppas att färden hem ska gå bra. Oron fladdrar till i modershjärtat. Idag är det Anna-dagen och för första gången på alla år har min pappa inte ringt för att gratulera mig. Så triggas den oron igång också. Är allt väl? Jag får vänta med att ringa honom till imorgon. Denna ständiga oro för de som står mig nära. Den jag är noga med att inte visa utåt.

Torsdag, 30 november

Imorgon är det fredag. Igen. Jisses, vad tiden går fort. November månad som jag vanligen brukar tycka är ganska tradig har bara flugit iväg. I snart varenda fönster, utom våra, lyser det i stakar och stjärnor. Det kommer det naturligtvis att göra här också men inte förrän på söndag. Så får det bli för jag har inte haft tid för pysslande i veckan och så vill jag åt den där känslan på första advents morgon. Den när vi sitter och myser i skenet från den vackra stjärnan i köksfönstret och doppar pepparkakor i vårt kaffe. Mmm, jag kan nästan känna doften redan nu.

PS. Anders har slaskat här idag. Det blir alltså en vit jul. Om en ska tro Bondepraktikan.

Onsdag, 29 november

Idag har jag gjort något som inte ofta brukar ske i min värld. Jag har unnat mig en sovmorgon och hoppat morgonyogan. Hur tänkte jag där egentligen? Inte alls antagligen. Visserligen har jag ledig dag och skulle kunna ligga och dra mig varje onsdag men då säger kroppen ifrån, vilket den naturligtvis har gjort nu också. Lite stela och dana är vi alltså,  kroppen och jag. Men nu har vi fått i oss lite kaffe så nu får det vara slut med slöandet. Nu ska här rensas i klädgarderob. Ja, så roligt kan en ha det på en ledig dag.

Tisdag, 28 november

»Du ser pigg ut idag, Anna.« Det var en kollega till mig som tidigare idag yttrade de orden, och så lade hon till något om att hon noterat det direkt när hon såg att jag kom gående emot henne i morse. Och när hon sade det så, ja, jag insåg då att jag faktiskt känner mig mer stärkt än vanligt. Tänk att det kan göra så mycket bara att få ur sig ”det där som trycker”. Nu låter det kanske som om jag har skällt ut någon men så är det inte alls. Jag har bara talat ut om det som varit och att det inte längre är hållbart att fortsätta på detta vis. Ingenting har egentligen hänt efter det men jag känner ändå en lättnad inom mig. Fast om någon nu skulle tro att jag tänker låta det bero med bara det, då tror någon fel.