Fredag, 2 februari

Jag läser just nu Igelkottens elegans, skriven av Muriel Barbery. Den här boken har stått länge i min bokhylla och väntat på att bli läst. Jag hade hört en del om den och hade väl kanske lite höga förväntningar. Tyvärr blev första intrycket av den inte bra. Jag upplevde den som rörig och det har varit svårt att hålla reda på alla karaktärer. Flera gånger har jag fått gå tillbaka i boken för att komma till klarhet i svårigheterna men nu äntligen har det lossnat. Den är bra. Så bra att jag faktiskt funderar på att börja läsa om den från början igen så att jag får allt klart och tydligt för mig. Det är inte många böcker som håller den standarden. Nu har jag visserligen inte läst ut den än så jag kanske ska vänta med att recensera och ropa ”hej” men jag har en förhoppning och känsla om att detta kan bli den optimala läsupplevelsen för Bokåret 2018.

Har ni läst den?
Och i så fall vad tyckte ni om boken.

Onsdag, 31 januari

Ikväll kommer månen inte lyckas att ta sig igenom det regntunga molntäcket. Inte som igår då den lyste upp vår promenadväg genom skog och villakvarter.

Idag skulle svärmor ha fyllt åttionio år. Jag tänker ofta på henne trots att det är många år sedan som hon gick bort. Hon var en bra svärmor, en fin farmor till mina barn, och jag hoppas att hon har det bra var hon nu än befinner sig och att vi någon gång kommer att mötas igen. Vilket får mig att inse i skrivande stund att jag på något vis kanske tror på ett liv efter detta. Vill åtminstone tro att det finns en fortsättning av något slag.

Tisdag, 30 januari

– Ska vi inte äta ute idag istället, frågade mannen mig när jag ringde hem för att kolla vad vi skulle äta till middag. Jag lät svaret dröja och tydligen i mannens tycke en aning för länge.
– Bestäm dig fort, så att jag vet om jag ska skala potatis eller inte.
– Ok. Vi äter ute, svarade jag innan jag ens hunnit tänka efter om jag ville det eller inte. Var väl egentligen lite trött efter en hektiskt dag på jobbet.
En halvtimme senare satt vi vid ett dukat bord med mat på tallrikar framför oss. Bordsgrannar med ett gäng glada gubbar, en brokig skara av män i övre medelåldern, den ene vältaligare än den andre. Och oj, vad informerade vi blev om saker som jag kände att vi inte behövde veta så mycket om. En av dem,  en gammal pensionerad styrman minsann, bjöd på godbitar ur sitt liv så att det stod det härliga till. Ja, ni fattar. Och om ni inte fattar så kan jag berätta att det handlade om vin, kvinnor och sång. Och följden därav blev sjukdomar med behandlingar som sedan resulterade i bland annat dålig sperma. Och så vidare, och så vidare …

/Bon appétit!

Lördag, 20 januari

Den har flera gånger dykt upp och korsat min stig här i livet och på de mest oväntade sätt, den vackra bilden med fjäderpennan, som ville den säga mig något. Jag provar att lägga in den som bild i sidhuvudet och det känns rätt direkt. Det är klart att bilden ska pryda denna bloggen också. Sedan går jag tillbaka och läser inläggen jag skrivit här och kan krasst konstatera att det är en hel del skrivet om ”hur trött jag är” och ”att jag tänker”. Bla bla bla bla … Jag upprepar mig i mina inlägg och hur kul är det för den som vill titta in här och läsa en stund. Å andra sidan är det för min egen skull som jag har den här bloggen, mitt andrum, men visst blir jag glad för besök och om det då också lämnas en kommentar.

Nu ska här morgonyogas. Senare idag ska vi åka och ta hand om barnbarnet medan hennes föräldrar ska få en stund för sig själva, äta gott och gå på teater. Denna mormodern ska erkänna att hon är något ängslig över om hon ska kunna söva den lilla på rätt sätt. Men så tänker jag (nu tänkte jag igen) att det inte är en världskatastrof om hon inte somnar. Då får ju vi bara mer tid till att umgås. Sådana privilegier kan väl en mormor få ha.

PS. Hon sover nu. Tänkte bara skriva det här. Någon dag kanske jag kikar tillbaka och läser det här inlägget och minns känslan när jag fått henne att somna bredvid mig i mammas o pappas säng. Nu har jag lyft över henne i sin säng där hon sussar sött och har små lustiga ljud för sig i sömnen. /Hälsning från en stolt mormor

Onsdag, 17 januari

Som åskådare till sitt eget liv har hon stått passivt iakttagande. Den hon en gång var har glidit iväg och kvar är det som återstår. Att inte välja har också varit ett val. Den insikten smärtar. Det som blivit blev inte det hon tänkt. Tiden går, obarmhärtigt, tick tack, tick tack … Kanske det om något skulle kunna vara till hennes fördel nu. Tidspress får henne att bli effektiv och fokuserad. Hon sträcker på sig och låter blicken svepa över rummet en sista gång, öppnar dörren och utan minsta tvekan kliver hon sedan över tröskeln. Hennes doft dröjer sig kvar men snart finns där inget mer som kan minna om henne.

Torsdag, 11 januari

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg på morgonen och satte mig ner här vid mitt skrivbord på övervåningen. Men nu när jag låter blicken vandra långt bort i fjärran och ser en vackert rodnande morgongryning tänker jag att en promenad österut vore att föredra än att sitta inne. Det gäller att passa på och ta tillvara på de få tillfällen av solglimtar och D-vitamin som vintertiden bjuder på.