Fredag, 9 februari

Han är trött, Lille M. Sover mycket mer än vad han brukar göra. Sprallar till och busar lite ibland när han märker att vi ser på honom med orolig blick men lägger sig sedan trött ner och suckar ljudligt. Ju mer jag tänker på det som hände den där fredagseftermiddagen för två veckor sedan desto mer inser jag att vår tid tillsammans är begränsad. Det gäller verkligen att ta vara på tiden nu, och varandra.

Inte vet jag varför jag skriver om detta här. Kanske för att motbevisa för mig själv att jag har fel. Att jag ska läsa det här inlägget om flera år och med Lille M fortfarande liggande vid mina fötter som vanligt. Och hur var det nu med det där att gå och oroa sig för att saker ska hända. Ganska onödigt då 90 % av all oro sägs vara oberättigad.

*

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s